Beskrivning
Lovikka vantar garn m. grå
Lovikka vantar garn m. grå
Lovikka vantar stickade med stickor nr 5 för att få täta och varma vantar. Vantarna tvättas och kramas ur ordentligt. Nu är det dags att rugga dem. Jag använder en liten hundkarda. Den är smidig att jobba med och ger ett bra resultat. Ruggar både insidan och utsidan. Hela vanten utom kragen. Jag borstar i en riktning och arbeta systematiskt. Man får ta i ganska rejält.Börja med tummen och sedan med själva handen, från toppen och nedåt mot kragen. Jag ruggar dem inte så mycket för det är olika hur kunderna vill ha dem. Det går ju att borsta mer om man vill det. Efter att vantarna torkat broderar jag dem som skall ha brodyr. En varm och skön vante som håller vätan borta.
Under åren har man kunnat se lovikkavantar i konstmaterial och producerade i andra länder men fortfarande är det den handstickade lovikkavanten i ullgarn som man i allmänhet menar när man pratar om lovikkavantar.
Erika Aittamaas man August Aittamaa arbetade i skogen och familjen var fattig med många barn. För att tjäna pengar brukade Erika sticka för försäljning. En gång då hon skulle sticka ett par extra tjocka vantar gjorde hon ett misstag; vantarna blev så tjocka och stela att beställaren inte ville ha dem. Erika tvättade då och borstade vantarna med en ullkarda så att de blev skönare, och lovikkavanten blev till. Detta ska ha skett år 1892.
Efterfrågan på Erikas vantar blev så stor att hon fick lära ut hur de gjordes till andra som ville lära sig och att sticka lovikkavantarna fick en stor betydelse som inkomstkälla för kvinnor i Tornedalen, speciellt under 1930-talet. Hon omnämndes i folkräkningen 1930 med titeln ”vantfabrikör”.
Erika Aittamaa avled 1952 vid 86 års ålder.
Vi har Erika att tacka för att det fortfarande finns Lovikka vantar.Under åren har man kunnat se lovikkavantar i konstmaterial och producerade i andra länder men fortfarande är det den handstickade lovikkavanten i ullgarn som man i allmänhet menar när man pratar om lovikkavantar.
